


Monthly Archives: January 2016
COLD CONFRONTATION
EFTER ATT DET OLIDLIGA REDAN INTRÄFFAT
De övervintrande synvillorna
vill se olösligt och oförklarligt
åt sin innehållslösa existens.
Â
Det är säkert oväsentligt, men vet;
Â
Latheten är den tröstlöses tårar!
Avunden nekar rättvisan frihet!
Hatet är kärlekens enda försvar!
Â
Naivitet ger, förr eller senare,
tryggheten sin allra säkraste motsats.
Â
Fåfängan, den aldrig sanna,
genomtänkt med klenaste vett
ge kort och bakslug livsvilja,
var sparsmakat nöjda därmed…
Â
Tänkandet,
blir ovidkommande utan handling;
kuvat, hämmat, inställsamt födkrokat.
Men, inget verkligt val finnas innan…
Â
Ointagliga gömställen pålade spruckna tankar;
tillflykterna att passivt och frånvänt vända bort livet,
efterlämnande korthusen i ett hjärtlöst töcken kvar.
Â
De gnidna och snåldumma hade rätt:
Vittjade fickor är nöd och död vän…

VID FASTSLAGNA MISSTAG
Kom när vad det hela innebär.
Â
VÄNT RÄTT ÄR VÅR VERKLIGHET
VÄRMANDE ALLT SOM ÄR VILSET
OCH KASTAT HIT RÄTT OCH VIST
VRIDER VI HÄR OVISST VISST!
Â
Känn väl rättad orsak och verkan.
Â
Släng dig ner rubbad åt de rubbade!
Slakta ytliga betraktelsernas slöjor!
Slå mynt av olösliga grumliga tankar!
Â
Ska ni tigga här om att bli dödade
så kommer ni aldrig att bli nekade.
Â
Sällan orkar framtiden innesluten fullföljas när
sävlig dumhet på grönbete, i sin dödade glädje,
säljer Ödet till en närmast ofattbar aningslöshet
Â
Stärkt återvänd blir återfunnet
ställt bland villkorens alla ogräs;
ständigt mellan sällsynt och… Inget.
Â
Gott att tydligt se vad tomheten visar
där minst ovilja mot blir mest vilja till
Â
Du är nu vad det hela innebär.

DEN OTIDSENLIGE
Vill rädda denna stund att försvinna,
ty den är oersättlig ― oemotståndlig ―
närmast skoningslöst fager ― oförstörd
Â
Lugnad, med missriktade solvärmen
(den förrådande), till att ta mig en fridfylld stund
Â
(Helt och fullt likt ett dumt djur vilken illa kvickt;
genast glömmer, när lite värme når att titta fram.)
Â
Â
Â
Träden, fortsätter regnandet, i ett välriktat lån
sammansatt med suckandet, hem till sin visshet
Â
Skogen, dräpt igen på sina blad, blom och strån,
stöptes till molnens och mullens tjänster i hemlighet
Â
Â
Det var något välbekant…
Â
med allt detta hjälplöst plågade,
det här ihåligt inrättade;
att livet blir dödens enda skämt
Â
Ã¥terkommet till att snarligen vara det svunna
Â
Â
Och medan tyngda steg tårar bort vägdammet
fyller hällregnet en redan överfylld regntunna

SOM YXHUGG
Här är en stenbacke av bortplockad sten.
Â
Där är en lutande lada insamlande redan uppätet.
Â
(Allt ändå åtråvärt likt ett glömt minne av ett ljus utbrunnet.)
Â
Â
Den frånsprungna nutiden ställd utan svaren
till sådd utan skörd i ett underligt samband
vill i Tiden söka: Frihet efter döden.
Â
Viet vet vad Äran åstadkommer, medan Livet;
sist och slutgiltigt är mest till illa dolda syften.
Â
I MED ONÃ…BART ATT NÃ…! TA SISTA STEGET!
Â
Var en hållfast med tillhygget Klarhet och Rätt
och fyll på med tålamodet, bryt här ner lidandet!
Â
VAR VÄRLDEN EN KVARHÅLLEN NJUTNING! LEV DIG MÄTT!
Â
Â
Det inleds. Inkliv nutiden med något oerhört:
Â
SANNING.

DÄR SKÄRVSTENAR STÅR
Val är sten på blommor
eller blommor på sten
NI DÄR! Följ mig hit och med på snirklande myrstigar
fortsättandes ner genom ängsmarken; just denna Vår
vilken omgjord med smältvatten snart rinner över i…
Â
Sommaren, gick förbi återkastande andra små sommarminnen
här uppe på enbackarna och åkeröarna; nere vid bäckarna
vänder vi famnen runt rödlysande fullmatade smultrondiken
Â
Vattenspegeln slumrade fastnad vidare nere i sänkan
med barret och dammet simmande på ― Så sött retande
Â
Vi ska se att osynligt lyftas skärvstenar där bakom gläntan
av tungsint härdade i varje vrå ― Ändå lekande
Â
Vyerna är här tillåtna vara oss vidsträckta,
åtkomliga, åt oss hastigt infångade innan…
Â
Hösten, dofterna runtom blotat trä och svamp i fuktig mossa
från ett tystnat gömsle där ett endaste löv har klamrat sig fast;
följer sann livsglädje på upptäcksfärd efter sevärt; oupptäckt.
Â
Det mojnade medan ån tystnade till nedanför åsen
och bredvid mig satt en froströks täthet i ett leende;
i sina snötyngda Vintergrenars vintervackra sken
Â
Vi hemvänder inom Jordmånen!
Vi slår fram våra år i bergen!
Vi bryter åder!

Â
Â



