WINTERFELLED

(Letting your nightsnow glimmer,

calming the storm while ice snare branches)

 

And it is winterstill

 

in sprucewhisper above fleetingly singing ices,

in thousands of frozen tarns inside forest glades

 

Winterfelled,

rime grabs hold of the branchery

like we hear our groaning steps silenced

 

Listen.

 

Be quiet now, snowfall,

 

here, beside the spruce, the winterbird eats for its life

while Death want to say something about the sorrows

 

― I was the one born unto snow in a permanent thaw,

one the world skyembraced instrewn splintered answers

and left me to be remained, long lasting as tender snow,

one so aloned, leaving all my sorrow over wrong graves

 

In tears taking the dead heart in front of the sick

 

The last sight endearing land of blood and stones

and squint over this too thin-sown beauty

frosty nights caught frozen in shined darkness

 

Want to own myself nothing beyond rest, endtime dozed away,

wanted something higher the flames of will sent burnt in here

 

In tears taking the living heart in front of the dead

A WINTERFELT MOUNTAIN

A WINTERFELT MOUNTAIN

ÄR

Ville slumra nere i dalen

invid mandelträdens värdiga blom

Klinga den alltid längtade harpans toner

Men, blev någon annan

Önskade stå fri i mörkgrön höstmark,
renad från alla levnadsårens grin
Leva och dö fagert som ett höstlöv

Men, är vid misstagen vigd

Blev regnfall,
kalla, kallande Vindar, liten till Ödet,
en kort väldoft innan döden,
likt slaget nässel,
brutna citrusblad,
höstmarken efter nattregnen

Men, kan onekligen älska

när något finns att älska

Det vill brista här
mellan gruset och lövverket

Finner sämst kärlek

Den, vilken inte kan hittas

Här duger mig icke svek,

renaste Kärleken kränkt,
ruinernas kläder
eller egna viljans strävan dräpt

Är lagd öppnad, en ensamt oruttnad,
i äppelkorgen lämnad fram till sorgerna
Är sällsamt hårt, så sällsamt mjölnad,
att bäras iväg från övergivna kvarnarna

Känner alla vajande sipporna Sol kysste
De fagert sloknande, redan slocknade,
ställda, där hjärtat buret nästan räckte
och till er vägran aldrig varit saknade

Är snärjd,
slagen ner i släckande futtighet

Är gömd,
med en onåbar kallhamrad nöd

Är grämd,
fylld med alla dagarnas intighet

Är dimma höjd,
omsvept, täckt under svagad vilja

Är lysande snön på frusna stammar
i minnets nedbrända skogar

Är ett stilla nattmoln, en upprest lövdoft,
vilken aldrig finner Världarna igen

Är inlåst,
kvarad där blemmor lämnas

Är min vinst bortöst,
ryckt och svept i en klunk

Håll i Trädet ni vet bär era blad
medan vi bryter av grenarna

Är detta.

Är det ni aldrig kan känna

TWILIGHT SKY IIII

TWILIGHT SKY ÄR 1 SIGFRIDSSON

THE THIRD WOUND

Early, right before the day notices me again

comes the first wound driven from the earth

and speaks coldly, in chilled, lightbroken waters:

 

I am wind extinguished light,

dearest sorrowfriend you have met,

those left traces in the marsch

 

The second wound, around self-defence cast,

overnourished this Universe hopeless coldstricken embrace

and have soon used up all my vunerability,

reached in to Time and awake constantly bent:

 

Sorrow have played too long on its own board

with Life laid up as being a fickled nothing

(Hidden events fully rooted in advance

handing here Fate itself as fully written)

 

Final peel of pity scraped down

A cold grip soon to been turned right

 

 

There, over hushed dusk

and trembling candle flickering

risen as a shimmering: Clarity;

Home to the last wound

THE LAST WOUND

THE LAST WOUND