Där trädan låg tillgänglig i åratal

gnistrade kallaste nattstenar; kallar

inne i hultens snötäckta mörker

innan natten växte all sin frost klar

Åskådar kvarlevorna sänkta ner i blodet.

(Mina intensiva dubbla blickar

skvallrande om tidigare liven,

minnes övertydligaste spåren.)

Följer min längtans omöjliga krav,

Den,

vilken aldrig någonsin omfamnar;

hugger hjärtat som tänktes hårt: Min grav.

Och all min skönhet är nu död, liksom er,

vilken i allt er så förrycker och förtrycker

Saknar mig. Min längtan är botad.

Finner. Sker. Odlad.

Är ny mognad Essens.

Släcker ner mina sårs lidanden

och vaknar, innan skönheten dör, igen.