Där trädan låg tillgänglig i åratal
gnistrade kallaste nattstenar; kallar
inne i hultens snötäckta mörker
innan natten växte all sin frost klar
Åskådar kvarlevorna sänkta ner i blodet.
(Mina intensiva dubbla blickar
skvallrande om tidigare liven,
minnes övertydligaste spåren.)
Följer min längtans omöjliga krav,
Den,
vilken aldrig någonsin omfamnar;
hugger hjärtat som tänktes hårt: Min grav.
Och all min skönhet är nu död, liksom er,
vilken i allt er så förrycker och förtrycker
Saknar mig. Min längtan är botad.
Finner. Sker. Odlad.
Är ny mognad Essens.
Släcker ner mina sårs lidanden
och vaknar, innan skönheten dör, igen.

Share this: 1 SIGFRIDSSON