I have returned to this dumb “water mirroring” for a while. Being understimulated, I do need your clever comments, so just give in and complain to me… (I know you want to. I need it.) Complain about whatever you like. I want it.



Our foes market their false words against our world;
shaping the weak and poor’s filth until their death.
Easily led hasten the scum towards impossible possibilities,
tied as unknowing down inside hidden provenances.
The silliest imaginable is made into normality to grab after
in your own limitless insufficiency that surely is very sufficient,
likely it is us given full meaningless to search there for more…
And the utmost weakest and poorest;
the already dead; outside Asa-knowledge,
paying here with highest imaginable price
inside their unpaid thralldom;
in the filthiest controlled suicide
into the most hopeless condition.
The foes blame what they dragged down to their equal, then the world itself,
and when lowest are here held highest it makes the fools into seemingly rich…
Throw me here your empty threats and objections until tiring,
but all your fears and your death are now not any real concern.
May it all be owned us mutually to be repulsed by our foes junk-culture.
May death cure what forgetting cannot solve.
May the remorse soon be gone.

Vi vet, vet hur en brusten tanke bet:
Att till livet draget blir här sönderslaget.
(Äger nu den sista nedslitna livlinan.)
Veknar ner, trotsande att vekhet är döden.
Innästlade åren
där önskan inte når ner till materian;
sönderfrusna karten
där behov inte klarar nå fram till viljan
från trädan; grogrunden,
där lust sällan listar sig växt över äcklet.
(Inför smärtsamt öppnade ögons verklighet
brinner en kall likgiltighet ner inom oss:
Världarnas dumhet i sin svärtande helhet.)
Viet, den nya tiden, tar år efter år,
där slag efter slag sätter hjälplösas gränser
och hårdhänt slår överlevnad skår efter skår
(Denna värld där tänkandet stannat i döden
och helhetens ruttnade delar ska botas;
lämnande en ny helhet värdig våra liv.)
Rättar här denna världs nattståndna åsikter.
Livet, väckt till att vaket levas med Rätten,
lär att all inre ruttenhet är från yttre ovett
och finner föga värde i dödad tillräcklighet
Formar Midgårds fästen och lämnar all tomhet.





Blåser ner pudersnö från en grangren
till kalla, ljusgråa skuggor; i vildmarken
(Markens gräns minner om hur Vi samlats.)
Givmilt skänkte Vattnet och Vinden Livet till molnet
medan snön färdades till ärendet att kvardröjas
uppå skogsbackens stenar; att sneglas bort mot brynet
(Hittar Nuet i stillheten,
i en flyktig rörelse:
All lämnad och kommande tid.)
Något dröjande bryter rännilar genom isen,
något närgånget frågande: När når Vi Hem?
Denna så smärtsamt älskvärda klarhets Vinterglänta
lämnar säkerligen sina Svar i dunkelheten
likt strömsmekta stenar över bäckarna har stannat
i de isande åren
Kräv vår nya frihet, ty all annan tid är slagen.
