REGNAD
Inlyssnar.
Minns åldrande skogsglansen
Regnstänkta mönstren
Våta löven famnande marken
Smyger norrnatt.
Vandrar stigarna, lär ordlös hållbarhet,
genom månens målande skogsskuggor
över näpen tystnad och vissen lövjord
Kvar. Nu i gryning utan ord.
Står invid skogsbrynet som en hemlighet,
som tröttnat och misslyckat blänkt bråte
där sorgerna alltid sitter i tillfälligt fruset
Återstår ändå. Fastnad.
Är övergivet famnad,
alldeles för hårt frånryckt slitande ovisshet
oaktat min väna smultrontid villigt återkom
och ställde sig längst bort från överflödighet
Frihet?
Dröjdes inunder älskvärt seglande valkmolnen
medan betagande backsmultronen i lummet
stod hjälplöst fagrade i vädjande efter glömska
Nöd.
Lindring: Liv och död.
https://www.poeter.se/Las+Text?textId=1788105
Mörkret har gömt mina stigar
Finner inte Verkligheten vid liv här
Ärren, mycket nämnt, alltför väl inne är
(Tänder nattlyktan och trampar ovan skaren)
Betalade långt mer än Livets värden
och är driven tusentals år in i Döden
Mitt namn: Makternas första resta ändesten
Kalken hämtade mig åter lämnad ur Källan
hit sorg och flykt ensamt fann mig att levas
Satta tryggbänkade glor lömskt denna väntan itu,
tigga kärt allt vad redbart varit till Världarna värt
och önskar min närvaro att bitas löst och futtigt,
kärvt och slutligt spotta smittorna in efter betten
Tjänta smädare sena till nyttiga gravfamningarna
glädjas över sin stulna, oförtjänta åldrade storhet
och klungande uppå vageln sitter tallriksslickarna
medan Midgård ruttnat, stelnat, till meningslöshet
Vallas genom framställda misslyckanden att timra,
fastvärkta minnen där nekat Världarna blivit sakat
medan dagarnas bett räknar sig kvar sammanbitet
tills vägran tvingades hit; Till ett slutgiltigt rämnat
Ristar bergfast att gjort så blir Tiden.
Vet att Sanningen är min gravhög.
Vet nu eller aldrig.
(Släcker nattlyktan och kliver genom skaren)
(Väntan räckte mig inte fram, forna fränder,
till läkningen, nycklarna hamnade minnets hav,
ty Tidens brännhög är buren facklad i stilla grav)