Tillåter stillheten att skärpa och vidga synen. Övertydligt.
Skänker upp intensivt nära ögonblick.
Tänker verkligen inte omständigt sträva nere i intet. Aldrig någonsin stanna i närheten av slöddret; de tveklöst och ofrånkomligt sinnessjuka massorna. Kan omöjligen röra vid någon som helst del av fiendens fullständigt lönlösa och perverterade illusion. Vägrar traska i, bredvid, under, eller ens en bit ovan det värdelösa.
Är alltför verklig, alltför egenartad och godhjärtad. Men, är ännu av nöden och för omvärldens tvingande skull kvar ett tag till som en något självpåtaget naiv… Har varit fastsatt i ett tillfälligt för länge… Men nu…
Aldrig.
Mår ständigt illa av all slags nödtvungen beröring med de som är utanför Gudarnas hägn. Är äcklad av att se eller höra de strandade kvar i den kompakta efterblivenheten dessa blivit nogsamt lurade till att kalla normalitet. Så maktlösa och störda, närmast bortom alla försök att kunna återbeskriva. Håller mig utanför era ovidkommande föreställningar, bortom den teater av ruttnande död där nu ”insikter” är lika med tragiska felslut, eller som bäst bara tomma ord.
Och blindnässlornas sting bränner åren svårt
innan Vetandet stampat hållbaraste mynten…
Parasiteringen, alla stölderna och fuskverkens hopskrapade vapen gjorda av ord är insaltade till att här plåga folken med, dessa dumheter blir till förnedring; klena ursäkter till liv lagda i smuts och efterblivenhet. Och utanför, under samhället, kryper parasiternas ”gud” ledande sin egen ohyra; dessa tillverkare av dussintals defekta generationer vilka tränats i att efterlikna fiendens inre orenhet och själva bli till äcklande parasiter. Straffsatsen och del i ansvaret blir tyvärr identiskt när de drabbade, de milt sagt defekta i sinnet, tar någon del av fiendens identitet. Verksamheten med hjärntvätt ledande fram till manipulationer, massövergrepp och slutligen massmord i vår värld är ingenting någon ska kunna blunda inför. Döden, därefter lidande och slutgiltiga döden, väntar dessa. Detta sker oaktat vad någon fått sig inbillat.
Från sötman tagna tigger böjda under slagen
där döden gnager djupt i redan hålögda
och tvångsföder kväljande misstagen.
Ack! Om jag blott och bart vore en bitter. En normalt misslyckad, allena och oönskad, som bara råkat på att genomskåda högst uppenbar problematik i världens låga lager och snubblat över fiendens stinkande trådar vilka sitter därnere och kallar sig ”himmel” (SIC!) och drar ner de sjuka till sitt träck. Alla dessa övertydliga och självklara orsakssamband vilka klarlägger hur Striden är, vad som skett och sker, kommer att möta Ljuset.
Vore jag en slags sådan som vill tro sig själv vara den nya normen för världen att följa, då vore jag personligen mycket, mycket lycklig. Det vore onekligen en skön dröm för mig att bara vara en något högdragen och inbilsk, personligen… Så simpelt är det inte, tyvärr. Är fortfarande, ett tag till, någonting så otänkbart för många att kunna förstå, något i stora delar okänt bara Gudarna och själva Livet alltid älskar ensamt och högt i vår värld; En av många reinkarnerade krigare med Vetandet intakt.
De goda delarna av denna värld; Viet, de Gudatrogna, ska bli allt som finns kvar av mänskligheten i denna värld. För oss här är Midgård mer än bara en av Allfader Odins världar.
Spåren fram till Asgårds portar har aldrig ändrats.
Vetandet styr Makternas liv vilket ger Världarna viljan till Livet.
Vänta en kommande vapenstorm.
Ny tid kommer. Slutgiltigt.
SOM HEILIGT VRAKGODS
