Category Archives: CULTURE
I NATTFROST DRAGET
Gömd i sista Vintervistet kom Döden
likt en späd och ursäktande gråterska
och satt sig i förnimman, i viskanden:
Sökte här själva Livet till frände,
i det sårbara, i ditt ensamt döende
Vi är en lämnad, skugglös storm,
trycker våra tärda ord mot mörkret,
pressar nattens timmar; lär oss frysa
(Blev dragen hit genom markerna i mörkret,
släpades över tidsavståndet, stenar och isar)
Och kölden, har blott min fagerhet i ordet,
men tomheten;
har sin tomhet fastnad Väven
RAINED
Rain thicken the skies, shapes the landscape
Heavy rain wet the forest, dances in streams,
bending bilberry shrubs placed upon mossed stones
while running rills near here on through the thicket
Stumbling roots ― Diverting wounds
There!, Sunbeamembraced wild trees
hidden mountainwreathed wasteland
strengthens what memories miraged:
Strangely Reality have been branched
There lye an arrow in the rain, shot,
brought, stuck into a forsaken heart
Sent silenced, bittered and lived
Stopped.
Rained in sea
GLÄNTAD
Seså, ta nu stigen fram ― Kom och bli gläntad!
Gläntade ―
tagna från oron, minda glittrat bäckvatten,
hinner vi fram, binder hit, dagbräckets ny!
Vandrade ―
fridfyllda med sötkärva stensötesmaken
kliver fasta gryningssteg på daggälskad stig!
Hänryckta!
Vi lirkar regeln av till snårskogarnas gömställen,
kvistar äntligt ur detta druckna lidande framräckt
ty Glädjen vill inför Livet irrblossas alltför kvickt!
Älskande ―
höjer milt slitna blickar att Vårställa vår träda,
skönjer skogstilla suset näras rent av detta ljus,
skynda färden, fort klä, kransa oss i levande prakt!
Viskande ―
i kanten av denna glänta äger Sanningen sökt sitt svar
intill dovt grönt, ett mjukt svalt, lövjad fager begärelse
beskärt med rikaste bärblomstens renaste förälskelse!
Vi stegar gläntade fram, rinner källade upp, kom hit, tyst,
ty snart är blomningen förbi och åren har oss färdigkysst!
RARE (WATER MIRRORING)
BROKEN
A GLADE IN SPRINGTIME
FRIDLYST
Skänkte i några värmande glimtar till rara minnen
att bära iväg, ynket bort förbi, hägna detta fridlysta,
ännu få känna vätade Sommarängarna smeka benen,
fånga stiltjen invid den vita husknuten i mitt Kyrsta
Drömd,
blir härnere överallt kallad en drömd
En gömd,
inuti tvekan, årstiderna håvar mig svunnen
Skymtar av Livet dröjer kvar mot bittrande skarnet
och gästar ägorna som om detta liv ännu var vid liv,
som om en okänd imma hängde vid Livet övergivet,
som vore mitt liv ännu kvar i Livet som mitt eget liv
Köldklart. En halvt avhakad trägrind gnisslar vind,
öppnad in till en glömd gård vars rester kan skymtas
Lutad över trälårar bräddade med sättpotatis och morötter,
doftande i fyllda kassar med mjöliga äpplen i farstukylan
vilket räckte så långt Vintern förmådde spä sitt tillstånd
Frostslaget. Grusgången glimmar sina sköra isflak,
småstenarna fastkilade i frusna sanden blänkte stilla
Är snarad sorgvis, grätten, mildögd och mycket bräcklig
likt sista äpplet lyst igenkänd grenat kvar sin Vintergren
synande årets skörd av Höstlöv vackert rullade i frosten
Står slut,
ensamt kvar oförställd inför overklighetens rusk
Kliver upp längs med den av trakten bortglömda kolmilan,
och tänker på vännernas svärd dragna från åkern nedanför
Nedan mörkret,
nylagda snödrivor i blåbleka Vinterkvällen.
Bryggd eftersken;
döda stjärnors ångerklagan i natten
att under glimtvist dröjande dagbräcken förbli ― Onåbar



















