Unknown's avatar

GUDARNAS HÄGN

Det välkänt påtvingade sveket mot Gudarna och Livet självt formade den mellantid och parentes vi fortfarande är kvar i, och är som de flesta vet eller anar så långt ställt från något önskat eller självvalt för folken som är tänkbart här i Odins ägda värld.

Seden, d.v.s. alla våra liv och arvet från Gudarna själva, är bara en liten början att nysta rent i världens kollektiva samvete och historia. Många har bevisligen inte klarat av att på egen hand inse det mest självklara; Att bortom Gudarnas hägn är en människa lämnad till att vara rättslös och oskyddad. Någon hänsyn finns sedan länge inte kvar att skänka vår världs fiender och det har inte heller framkommit några förmildrande omständigheter i Striden.

Det vi övertydligt ser, och sedan hundratals år tillbaka har tvingats åskåda är; ”Den brända jordens taktik”; en plundring, ett utnyttjande och en hjärtskärande förnedring av samtliga våra samhällen och kulturer vilka ställts under ett manipulerande vilket övergår förståndet hos flertalet. I första hand har Europa och ”västvärlden” varit, och är fortfarande, onekligen mest utnyttjat och samtidigt det starkaste vapnet för fienden att parasitera på; att nedbryta och vända mot våra andra kulturer i vår värld. Det har alltför länge pågått att missbruka och söndra folken inom och mot varandra med en systematisk hjärntvätt. Denna onekligen extrema parasitering med psykiska och fysiska övergrepp mot alla delar av världen saknar motstycke och påstås samtidigt inom denna illusion vara en normalitet; en naturlighet och en mänsklig progression. Ingalunda. Inget kan vara mer felaktigt.

Denna världs förnedring kan svårligen bli mycket värre. Fienden har i förväg; innan den nya tiden inträder, inbillat stora delar av världen att de är deras ”vänner” och ”hjälpare”. Givetvis är de i fullt medvetande över att om folken visste att Gudarna existerade så skulle deras tid här vara slut. Och det är just detta nämnda faktum fienden ständigt strävar efter att dölja och söker att hindra nå det allmänna medvetandet. Det hela har nu så länge pågått och har så långt blivit genomfört att det har likt ett accepterat fel lämnats i fred som varande övermäktigt; detta oaktat faktumet att det endast leder fram till den degeneration och dess medföljande genocid vi alla tydligt kan iaktta. Att någon ens för en sekund kunnat sätta någon som helst tilltro till fiendens löjliga historier och smutsiga icke-läror bevisar världen något ofrånkomligt; mänskligheten är fullständigt maktlös utan Vetandet: Kunskapen om Gudarna.

Syftet, den så skenbart lätt utbytbara och skiftande ”planen”, fienden driver fram är att nå fram till vår förnedring och därmed vår död. De känner inte någon slags ära, kärlek eller rättvisa; annat än som ett medel att bruka till fördelar till sin egoism och defekta existens. Alla meningslösa ”ideologiska” trätor och krig, de ständiga övergreppen, allt detta påtvingande måste upphöra att hamna fel. Ty, skulden fienden har till Gudarna och mänskligheten är redan i det närmaste ofattbar.

Striden pågår i vardagen för de ovetande under ett tragiskt och smått komiskt sken av tal om fred och progression. Flertalet tvingas ner och nedbryts ständigt under träldomen till att bli ”öppna och mottagliga i sinnet” till vad de själva aldrig skulle önska sig och verkligen inte har någon som helst egen vilja till att vara delaktiga i. Dessa, gjorda till redskap, vilka inte har en aning om vad Striden innefattar; och följaktligen inte någonting alls av verkligt värde för den delen, kommer tyvärr att få lida svårt en tid under sitt uppvaknande till verkligheten och den nya tiden. Fiendens vapen består dels av pornografi i formen av välkänd och välkänt smutsig litteratur vilken de tvingat fram att nå större spridning än någonting annat på denna jord. Dessutom sprids en uppsjö av andra förvirrade åsikter och läror, de s.k. rubbade ”ideologierna”, vilka är gjorda att skenbart konkurrera med deras andra nonsensläror. All denna milt sagt plågsamma dumhet formar de nuvarande icke-kulturerna, propagandan blir efter tvång och upprepningar till slut en oreflekterad och normaliserad ”sanning” att hålla nere de naiva med.

Allt detta är till ett tillfälligt understöd för deras tre sjuka huvudläror i formen av s.k. ”monoteism”, vilket som bekant formar en extrem sinnessvaghet. (Det är fullständigt inbegripet att de ändrade ordens dolda och ursprungliga betydelser i den löjligt simpla koden de falskt gömmer sig bakom är medräknad. I vanlig ordning har de parasiterat och i stort sett förstört våra språk till detta onödiga och smutsiga ändamål. För att inte undgå att nämna det omogna manipulerandet av våra andra språk.) Nåväl, denna alltför skenbara intelligens vilken endast kan stjäla och utnyttja, därefter göra de redan tanklösa och veka till fullständigt okunniga är redan hatat av stora delar av världen, men långt ifrån tillräckligt hatat ännu. Fienden har alltför enkelt satt sig över och kontrollerat dessa slagna och tömda på vett i sinnet efter sitt behag. Men, det är faktiskt nära sitt slut nu.

Denna mellantid, med dess låga liv fastnat i falskhet och sinnessjuk inbillning, önskar Viet vara ett passerat stadium. Det vore som bekant högst önskvärt att förbjuda dumhet, särskilt när denna dumhet som råder bland slöddret, d.v.s. de icke-vetande om Gudarna och Verkligheten, är direkt dödlig. Någon åtskillnad på några av fiendens ”läror” vilka sprider runt sina meningslösa åsikter likt en vindflöjel behöver inte anställas. Resultatet blir bevisligen ändå någon slags komplett imbecill utan ett enda rätt i sig med snar död som enda hopp om en framtid. Fiendens icke-läror inom dessa skämt som vill påstå sig vara ”religion” och ”politik” etc. ska samtliga bli till vad de i Verkligheten varit hela tiden; ett intet, när Vetandet återkommer med makten till vår värld. De välkända försöken att skylla Gudarna för sina egna smutsiga verksamheter när de i nuläget har alltför stor kontroll över det smutsiga beteendet i världen, blir även i fortsättningen en löjeväckande propaganda; ställt mot det obestridliga faktumet att det är Gudarnas eget blod som brukats, plågats och slaktats i Striden.

Att något slags val ens skulle vara möjligt att finna mellan att acceptera eller att kunna förkasta Gudarnas existenser och rättigheter till förmån för detta perversa slödder vilka tagit på sig Odins namn ”Gud” och även namnet av ”änglar” osv. för att sedan låta påskina att de trots Gud, Gudarna och de andra Makterna har en slags allomfattande makt är nästan för pinsamt att tvingas nämna som en självklarhet. Minns och vet att vi strider med Gudarna mot Surt. Allt annat är nonsens.

Det Viet just nu befinner sig i är långt värre än vad den näraliggande framtiden kommer att bära med sig med hårdhet och strider i våra länder. Det blir onekligen en bris av lättnad att då och därefter äntligen kunna erhålla våra fullvärdiga liv och att kunna bli till verkliga och värdiga människor; för de allra flesta för första gången i närheten av detta, för en fri och Vetande människa så givande och självklara tillstånd. För oss, vilka levt i tidigare liv; vilket med det sagt är långt ifrån förbehållet alla varelser här, så måste just vi leda in den nya tiden. Vi vill låta denna ruttnade mellantid mellan Gudarnas heiliga tider, mest känd som en parentes i vår världs historia, vara till sorg och hån för kommande tider. (I den mån nu framtiden kommer att kunna återfinna något av dess meningslöshet och orenhet i sitt minne.)

Bortom Gudarnas hägn finns endast lidande och död i väntan.

Striden är oskiljbar från oss alla.

Det är hög tid att starta våra egna liv.

KORPAR

KORPAR

Unknown's avatar

BITTER OCH RÄTTVIS

Det är nu länge sedan mitt liv blev olidligt. Milt sagt outhärdligt. Nåväl, eftersom jag inte finns kvar i det fattbara, likt ett skogshallon eller varför inte en gräsmatta, så föder min sorg och de korta sekunderna av solkad glädje inga blommor. Kanske olikt sipporna som försvann i just denna natt och väntar ett år på att göra sitt ärevarv, men innan de kan leva igen så kommer jag att le igen. Svagt, men jag kommer säkert att le någon gång inom det kommande året. Visst, ett grumlat leende, men det räknas.

Finner högsta giltiga skäl att håna och äcklas av denna myggsvärm av smutsigaste tänkbara dumhet kallad ”samtiden” (Sic!). Ser en död fågel ätas av insekter; vilka ska ätas av fåglar. Det har varit långvarigt pågående. Ja, det där överflödiga kretsloppet. Men, luder har väl å andra sidan aldrig tidigare varit så attraktivt i en så stor omfattning som just nu?

Vi är molnens blod, rinnande

Sorg dammar i sorg

Liv är död.

Forsarna, även åarna, ja, alla vattendrag; bryter sällan fram något nytt och intresseväckande. Livslögnerna flockas, så säkrast är att ljuga ljust och glatt, så körar en käck och hålögd skara dödsdömda. Men, låt andra vara nu! Ingen vill veta något viktigt! Vi har mat på bordet, sa julgrisen! Ögonen glittrade medan hon speglade sig i andras ögon och anpassade sig efter den rådande efterblivenheten. Tänk, tänk på att inte tänka och skada livsviljan, smällarna kan man ta när man blir gammal och har tid för dylika eftertankar, peps fram med eftertryck. Fel. Fel. Fel. Fel. Fel.

Tänker ibland. Hittar tillbaka till de missade möjligheternas land. För mig var det ett slagfält. Hade trots allt, i all misären jag tyvärr är tvingad att kalla mitt liv, trenne riktiga skönheter (av dussinet existerande.) vilka nästan var värdiga mig; och om de spenderade dagarna där hade varit år hade mitt liv varit, eh… gladare. Jag vet att det är ett val, ett val att leva i nuet dvs bearbeta klart och färdigt eller förtränga sina passerade dagar och nätters olustiga lidanden. Själv förträngde jag helt mina dagar efter att de olika besvikelserna blivit till realiteter och vinsten blev sedan till förluster; och det medges att ingen är dummare än undertecknad i vardagens meningslösa, men ack så sorgligt nödvändiga, eh… liv.

Vi män, även en del av de halva männen som skönhet aldrig sett åt, söker den högsta renhet och skönhet som går att finna. Denna ytlighet är, eh… sund. Tyvärr är vi just nu kvar i det sjukaste samhälle som existerat; där det fagra ska besudlas och all verklig skönhet i ”kropp och själ” förnekas och dras ner till förmån för… Ja, det äckligaste och fulaste som går att finna, ”i jämlikhetens namn”. Det är långt värre än bara hat och mord.

Så kväljande och skrämmande,

självsäkert tar ideligen illusionen plats

och kallar sig prövande och förnyande nödvändig…

Min vegeterande tillvaro har haft sina liggsår. Som spelman var min karriär kort och omsusad. Mina världsomspännande resor blev en lek med döden, som slutade ännu värre. Men, jag klandrar bara min framtid för mina tidsresande misstag. Och fiendens orena sökande efter att besudla tar ständigt samma recept…, som om de lögner och fabrikationer de sprider kunde få fastna i Verkligheten. Som om de inte fastnade på fabrikören… Är spådd, förutsagd, lämnad ensam i farleder där skären är mig skenbart övermäktiga. Men, jag är på stranden och tänder mitt dödsskepp till en seger ingen ännu kan ana eller se. Så är min makt.

Unknown's avatar

I DO NOT DREAM IN FREE LIT MAGAZINE III

Here we go again. Third time in Free lit Magazine. The article to read is “I do not Dream”. I did contribute with a poem, but… I am not good enough anymore for poetry. Anyway, here you go folks.

Unknown's avatar

WRITING POETRY

(Reblogged, rewritten and now included in THE SOLSTICE WELL.)

A writer writing about writing. How very original of me. You can skip by this article…

I have been writing some kind of poetry for over twenty years now and I clearly remember the first words penned down that were found a little too good to throw away. After that initial shock I gathered bits here and there, and it felt natural for me to write. I had to. It was really all I had at that time.

Initially, it was mostly about my personal suffering, what I could remember bits of and get hold of at that time, with my empty hope attached to it. Little did I acknowledge how bad my life really had been and were to become… I still write a bit like that today. I guess that it would be seen as very egoistic to do that kind of self-indulgence if I didn’t, big hearted as I am, include everyone and everything within that aspect of myself. Right? Right. I was walking around thinking and planning poetry in the supposedly intellectual town of Uppsala, and later in the supposedly “arty and semi-intellectual” part of Stockholm, Södermalm, for a few years. I did write some manuscripts that took forever and three or four days to make. Later on that got burnt up in mysterious fires, set by myself. I planned on starting up a small book publishing company as I have always been more attracted to planning the “business side” more than the actual writing. I think that at some point in my life, around fourteen years of age, I found it to be smarter to let others produce the normal junk and me mostly working with their junk instead. Sadly, few people did have interest in making their junk for me to handle at first, so I had to go down the drain first… (Story of my life.)

I never had the common thinking that if I take part in anything that it would have any shared part of me. The “guilt by association”, or if good a “shared status”. That is a retarded thinking, in most cases. Of course, if I did produce something negative with intent to harm or hurt something that is positive then it would be despicable. I guess, or rather I know, that I more just liked to picture myself as a writer than actually being one. I guess most writers do, the writing is not something any good writer like to do… I do try to avoid telling people that I write a bit, not only as I have published so little, it is more about the questions that follow suite. Also, the notion that if you write you must be really smart. I have a problem with that as I’m really dumb.

I often hear that most poets are amateurs, seeing that they rarely can sell enough to be called professional writers. This is mostly from people that seldom can find anything of value other than what kind of money something can bring; in order to set food on their table. Otherwise it is just air. They might be right in a sense. Anyway, this degeneration in sales of poetry is nothing to wonder about at all. Poetry today is mostly crap that has nothing interesting to say to anyone. And, it has been that way for hundreds of years due to the lack of Knowledge, a lack of everything really. That poetry has gone even more downhill since the Second World War ended is hardly worth noticing; that is just my universal and valid opinion. All these personal scribbling’s about love and suffering, all these simple and not knowledgeable thoughts on society and life, and all that plain nonsense that is thrown around in general, it is offending to me. For those that use poetry as a dumpster, where they with great exaggeration express “feelings”, really should start to search for other playgrounds as it deeply harms poetry. These “poets” have given up on poetry as the vehicle for Truth. Now they are writing poetry for the sake of writing and posing with it as “poetry”. Am I better than these described hazards? It is a question of reference points. Most do not understand, or care, what I write, but they will.

Have the poets given up to be the leaders for their folk? Do they try to be the teachers or would that just be impossible in today’s sad state of it all? We the poets; these visionaries, these Truth-seekers, the highest thinkers, the hunters in the ultimate quest to bring beauty, real freedom and Knowledge back to this world. Is it all lost as a goal for most to at least try? Is this a fait accompli? I personally see very little of interest in verse and rhyme, it is more or less the same silly melodies again and again, and then again. Most of versed and rhymed poetry is to be read like songs for children even if it deals with death and suffering. With free verse we have another problem. It is mostly just prose in hiding. Foul and boring. Have you heard anyone complain that poetry is boring? I have heard myself say that in my mind so many times now that it’s not even funny.

Strangely enough, other forms of literature, that all at some point in history have been derived from poetry, have much more impact on society at the moment. These are trends of little significance, I might add. The form is slightly different, but the content is more or less just boring dumb junk in all literature. I remember twenty years ago when I sent my poetry manuscripts (Under a taken name, as I was not really content with my writing at all. Still kind of wished to be published though…) to publishers; that they actually told me to write some kind of detective novels, or at least novels instead. Never. I wouldn’t defile myself with low class writing like that. Ha! Never! I guess I share this with most people that write poetry. We are so proud. (Well… I did write a “novel” that took me over two years to write, and was never really completed or seen by anybody other than me. That one is gone in a fire since long ago now. It was not a sell-out… I should have kept that one. Nah.)

I do see a real future for “poetry”. A future where it lyrically will never again be seen as just equal to the often empty lyrics made for music. Never to be seen upon as personal problems voiced by the angst-ridden in their need. Not as just some simple structures to please the simple minded sing-a-long-people with. Poetry will become a strong weapon against nothingness itself. I will of course be the leader. Where will you be?

(All irony to be found here is very unintentional.)

 

POETRY FLOWERS!

POETRY FLOWERS!