Gömd i sista Vintervistet kom Döden

likt en späd och ursäktande gråterska

och satt sig i förnimman, i viskanden:

Sökte här själva Livet till frände,

i det sårbara, i ditt ensamt döende

Vi är en lämnad, skugglös storm,

trycker våra tärda ord mot mörkret,

pressar nattens timmar; lär oss frysa

(Blev dragen hit genom markerna i mörkret,

släpades över tidsavståndet, stenar och isar)

Och kölden, har blott min fagerhet i ordet,

men tomheten;

har sin tomhet fastnad Väven

I NATTFROST DRAGET