ÅTERSE LIVETS HJÄRTA

 

Vaktar timmarnas skiften; deras byten: Mitt byte.

 

 

Dimtäckt ― UPPVÄCKT!, stiger ― lyfter sig Gryningen

snarvaket öppnad i de genomlysta skogsrummen

 

och hela natten saknas ― för en stund, ― igen.

 

 

 

(Oro biter ― en tyngd dröjer sig kvar.)

 

 

 

Vandrar upp Stigarnas åldrade, inbrända, årssteg,

 

står uppå blommande åkeröar,

lämnande mina falnande fotspår

 

och infångar slitna tankar ― när sagt i hjärtat klarnar, ― kvarstår:

 

Livets hjärta, våra hjärtan; är födda mognade.

 

 

Så återvänd, kom ni vilka lyssnat, känn kvalen renhjärtade;

på hat och glädjes villkor här tillåtet att ömt sammanfogas

med sorglösa ― kanske sorgstinna, upplysta Solens färdvägar

 

 

Är överbevisad ― när dina kårar kryper kalla, ― om du vaknar.

 

ÅTERSE LIVETS HJÄRTA

UNIVERSAL ART STUDIES IIIIIII

UNIVERSAL ART STUDIES IIIIIII 1

UNIVERSAL ART STUDIES IIIIIII 1

UNIVERSAL ART STUDIES IIIIIII 2

UNIVERSAL ART STUDIES IIIIIII 2

UNIVERSAL ART STUDIES IIIIIII 3

UNIVERSAL ART STUDIES IIIIIII 3

SOM RESTA OCH NEDLAGDA SKRANK

En vindvarg vaktar blodet. Framställer ostörda vidder. Inhämtar, granskar häpet överblivna molnen som aldrig kan räknas in bland molnen då vi aldrig regnade…

Natten, lade själv ner djupt mörka skuggor över denna skog. Finner mig uppsökt av stött och naggat, av ett omvänt slocknat ljus som bara önskade brinna.

Det var ändå en fin storm för Bitterheten…

Har lämnat alla som älskar mig. Själv älskar jag ingen. Behöver inte lida mer.

Har lagt mynt under mellanstora, och en del mindre stenar, under en hel Sommar och gav därmed griller till de som på den tiden råkade sparka undan en av dessa stenar. De har fått en tanke kvar att bäras, ett livslångt letande, ett sökande inunder, ett mysterium så svårlösligt och djupt… Vad döljer sig runtom i det insomnade gräset? Själv? Finner mig bara insekter numera…

Men lugn, minns när vi vidrörde mjukaste bergssnön i en av våra andra hemstäder och i ren trots inbränner oss minnet en plötsligt återfunnen och svårslaget stilig Höst. Vi njöt kortvarigt, eller snarare ännu mer sällan, eller kanske aldrig tillsammans med något slags närvarande i nuet. Allt vi hade var minnen att vandra genom och ingenting annat runt oss liknade oss. Eller, ville ens ha den goda smaken att likna oss… Dumheten var modern. Som just då och nu…

Dessa återblickar, övertydligt naknat, ännu en krossad tomhet har kallnat med inåtvända trädan ― kvarlämnat.

Passerar kastanjeträden nere vid ån. I minnet från en älskad och högst oälskad hemstad så gav de lite livslust och färger till mig med sina stora bruna nötter att längta efter att trampa sönder och samtidigt kunna beundra för sin skönhet… Dessa träd, i sin närmast majestätiska storhet för ett barn, var speciellt här i en fin samklang efter ihållande regn och lämnande oss ett forsande brus. (Jag är en stor beundrare av syftningsfel.) På andra sidan gatan föll sedan istapparna hårt ner och platsen avgränsades med packtejp och myndiga ord om att akta sig noga. Det hela låg kvar i osynligt minne så länge att många undvek att gå just där i åratal…

Det förflutna är ett ömsesidigt sällsamt, oftast ett livslångt tunnsått om vi nu önskar se det så tydligt. Kanske allra helst bara ännu ett bortdunstat liv? Vi förblir dröjande vid dessa aningslöst samlade och harmlösa haltlösheters tomheter, utan att kunna väcka varandra.

Upphämtade, övernärde skymtarna av inre frid, harmoni och starten till ett påtänkt leende. Glädjen sällsynt, om ens då tillräcklig…

Stelnar, framför ett oacceptabelt och orimligt. Lönnmördade kvarlevor dansar stelt med tomma blickar. De var dyrt lovade att få döden för sina kroppars värk, sina utsatta övergrepp, lönerna för smutsiga piskornas bett, sina liv lagda köldslaget i lögner och ruttenhet. Ha tålamod, säger de som vill dra ner och ta bort så de inbillat kan få mer av all smutsen. Fastheten kantrar vid minsta blick inne i denna nu barlagda last…

Alla ogrumlade sorgerna är druckna.

Det stundar; knyter fast stenar på brutna ryggarna. Se så jag imiterar…

 

Men, Våren kommer.

SOM RESTA OCH NEDLAGDA SKRANK

SOM RESTA OCH NEDLAGDA SKRANK