”Du, du var knappast i någonting ljuvligt fylld,

 alltid en så villrådig och blygt inväntande.”

Och dagen…

där solstrålarna drömde sig genom hulten

och finner något tänkbart värdigt min vilja igen

Och natten…

när våra tårar tog famntag runtom skönhet

medan tiden vissna ner i vår nattstilla trygghet

Kommer tystlåtet trevande i gäckande år,

likt livgivande skuggornas uppresta syner

famlar i ljusets alla nattsnår

Fastnar. Ett nytt dystert, gistet ögonblick här står…

SKYMD! Är ett hindrat ljus, så tvinande…

Skyggande… Spelad inför mörkrets sken.

Skingras. Nedriver det sammanbrutna.

Fortfarande dricker brutna blicken solskenet

och väntar genom det smeksamt flimrande ljuset

(Fick här stå över ett kast

i en olöst rörelse ovilligt ljusmålad

ty detta är halva stigens längd.)