Unknown's avatar

VADSTÄLLET

Blåser ner pudersnö från en grangren

till kalla, ljusgråa skuggor; i vildmarken

 

(Markens gräns minner om hur Vi samlats.)

 

 

Givmilt skänkte Vattnet och Vinden Livet till molnet

medan snön färdades till ärendet att kvardröjas

uppå skogsbackens stenar; att sneglas bort mot brynet

 

 

(Hittar Nuet i stillheten,

i en flyktig rörelse:

All lämnad och kommande tid.)

 

 

Något dröjande bryter rännilar genom isen,

något närgånget frågande: När når Vi Hem?

 

 

Denna så smärtsamt älskvärda klarhets Vinterglänta

lämnar säkerligen sina Svar i dunkelheten

likt strömsmekta stenar över bäckarna har stannat

 

i de isande åren

 

 

 

Kräv vår nya frihet, ty all annan tid är slagen.

 

vadstallet

 

 

 

 

Unknown's avatar

ÅTERSE LIVETS HJÄRTA

 

Vaktar timmarnas skiften; deras byten: Mitt byte.

 

 

Dimtäckt ― UPPVÄCKT!, stiger ― lyfter sig Gryningen

snarvaket öppnad i de genomlysta skogsrummen

 

och hela natten saknas ― för en stund, ― igen.

 

 

 

(Oro biter ― en tyngd dröjer sig kvar.)

 

 

 

Vandrar upp Stigarnas åldrade, inbrända, årssteg,

 

står uppå blommande åkeröar,

lämnande mina falnande fotspår

 

och infångar slitna tankar ― när sagt i hjärtat klarnar, ― kvarstår:

 

Livets hjärta, våra hjärtan; är födda mognade.

 

 

Så återvänd, kom ni vilka lyssnat, känn kvalen renhjärtade;

på hat och glädjes villkor här tillåtet att ömt sammanfogas

med sorglösa ― kanske sorgstinna, upplysta Solens färdvägar

 

 

Är överbevisad ― när dina kårar kryper kalla, ― om du vaknar.

 

ÅTERSE LIVETS HJÄRTA