Gräver sönder tårmarken med egna tårar medan knopparna rejält näpsats i förtider.   Röker ut mig vara en alltför kräsmagad, en kvardröjd, växt i levandets gränser.   Saknar alltid känslan av rädsla, men aldrig vettet. Snavar rastlöst och samtidigt tröttnad runt i ett verkligt ofattbart tillstånd; normaliteten för de rubbade. Det lilla kvar av värde … Continue reading SOM ATT TILLVARATA VERKLIGHETEN