TILL ETT NÄRBELÄGET MINNE

Det mest självklara för vargen förvånar fåren.

 

Ser en dödad vinterbrodd fastfrusen träcket

och igenkänner de direkt födda ner i gravfamnen:

 

Fattiga ungskogarna, tätt eller glest växta,

i ett frånvarande tillstånd vänder till trotset

däri själva vissnandet upptar all deras tid…

 

Sårbara, så gåtfullt överens med hårdaste erfarenheten,

växta på en stenbumling med rötterna synliga runtom

felslut som; tvivel, olust, sorger, vekhet och misär

där orden mest bjuder på gammal halvmesyr

dugligt till smickret; klent till Verkligheten

 

Fulländat dagdrömda dansade på nattgammal is,

äcklande gynnade produkter fria från renhet

och har frihet till hopp om ynklig nåd efter illdåd,

ty ungdomens dumheter slösar ungdomens glöd bort

 

Vänner! Såren kommer till innan lidandet

och täckes sällan över av att gjort är gjort

för när det strids om att få äta tistlarna,

vara mest kväljande trälföda lekt i lort,

kommer döden aldrig hit för fort

TILL ETT NÄRBELÄGET MINNE.jpg

 

EFTER ATT DET OLIDLIGA REDAN INTRÄFFAT

De övervintrande synvillorna

vill se olösligt och oförklarligt

åt sin innehållslösa existens.

 

Det är säkert oväsentligt, men vet;

 

Latheten är den tröstlöses tårar!

Avunden nekar rättvisan frihet!

Hatet är kärlekens enda försvar!

 

Naivitet ger, förr eller senare,

tryggheten sin allra säkraste motsats.

 

Fåfängan, den aldrig sanna,

genomtänkt med klenaste vett

ge kort och bakslug livsvilja,

var sparsmakat nöjda därmed…

 

Tänkandet,

blir ovidkommande utan handling;

kuvat, hämmat, inställsamt födkrokat.

Men, inget verkligt val finnas innan…

 

Ointagliga gömställen pålade spruckna tankar;

tillflykterna att passivt och frånvänt vända bort livet,

efterlämnande korthusen i ett hjärtlöst töcken kvar.

 

De gnidna och snåldumma hade rätt:

Vittjade fickor är nöd och död vän…

EFTER ATT DET OLIDLIGA REDAN INTRÄFFAT

 

VID FASTSLAGNA MISSTAG

Kom när vad det hela innebär.

 

VÄNT RÄTT ÄR VÅR VERKLIGHET

VÄRMANDE ALLT SOM ÄR VILSET

OCH KASTAT HIT RÄTT OCH VIST

VRIDER VI HÄR OVISST VISST!

 

Känn väl rättad orsak och verkan.

 

Släng dig ner rubbad åt de rubbade!

Slakta ytliga betraktelsernas slöjor!

Slå mynt av olösliga grumliga tankar!

 

Ska ni tigga här om att bli dödade

så kommer ni aldrig att bli nekade.

 

Sällan orkar framtiden innesluten fullföljas när

sävlig dumhet på grönbete, i sin dödade glädje,

säljer Ödet till en närmast ofattbar aningslöshet

 

Stärkt återvänd blir återfunnet

ställt bland villkorens alla ogräs;

ständigt mellan sällsynt och… Inget.

 

Gott att tydligt se vad tomheten visar

där minst ovilja mot blir mest vilja till

 

Du är nu vad det hela innebär.

VID FASTSLAGNA MISSTAG

 

DEN OTIDSENLIGE

Vill rädda denna stund att försvinna,

ty den är oersättlig oemotståndlig

närmast skoningslöst fager oförstörd

 

Lugnad, med missriktade solvärmen

(den förrådande), till att ta mig en fridfylld stund

 

(Helt och fullt likt ett dumt djur vilken illa kvickt;

genast glömmer, när lite värme når att titta fram.)

 

 

 

Träden, fortsätter regnandet, i ett välriktat lån

sammansatt med suckandet, hem till sin visshet

 

Skogen, dräpt igen på sina blad, blom och strån,

stöptes till molnens och mullens tjänster i hemlighet

 

 

Det var något välbekant…

 

med allt detta hjälplöst plågade,

det här ihåligt inrättade;

att livet blir dödens enda skämt

 

återkommet till att snarligen vara det svunna

 

 

Och medan tyngda steg tårar bort vägdammet

fyller hällregnet en redan överfylld regntunna

DEN OTIDSENLIGE